irtsa

I går kväll tog jag mig en promenad längs ån. Det var skitkallt, allt glittrade av frost, det var stjärnklart och alldeles tyst. Eller, så tyst det nu blir i en stad när man kliver på frysta löv som knastrar under fötterna. Det låg en rad med vilande änder längs åkanten på ett ställe. Eftersom det var mörkt var de svåra att urskilja och de såg ut som konstiga stenar. Det var fint. Allt var fint.
   När jag kom hem var låren alldeles röda och brände av kylan. Det var inte riktigt lika fint.

Jag är så jävla pepp på kyla och se på när hösten går över i vinter. Och se hur mysfaktorn överallt höjs med femtusen procent. Jag missade ju det här förra året. Men samtidigt som jag peppar till tusen på jul känner jag hur det suger lite i min resmage... visst vore det skönt att dra iväg någonstans. 

Kan i och för sig vara hunger.

Men det har jag verkligen inte tid med. Resa alltså. Äta har jag knappt tid med. Men gör det ändå. Känns fördelaktigt.

Nu ska jag återgå till tidsuppsugaren. Min kemibok.