irtsa

Äntligen har vi Internet igen! Efter två veckors total isolering från omvärden hade jag i och för sig börjat vänja mig. Men ganska skönt att kunna säga "hejhej" och "allt är bra" igen. Även om allt inte är så bra. 

För två helger sedan var jag i Jaipur och var på ett indiskt bröllop (var tvungen att tänka efter vad jag gjorde där, var så sjuuuukt längesedan)! Det var häftigt! Ja, jag var bjuden.

Förra helgen var jag i Pushkar. Utan kamelfestival. Oj, vilken vän stad det är. Det var den inte förra gången vi var där. Nu var den lite mer lättsmällt, men kallare! Alltså, jag vet inte vad som hände förra helgen. Värsta askallt har det blivit. Jag tror att jag kommer frysa ihjäl. Jag förstår inte hur jag ska klara av tre veckor (gosch, är det bara tre veckor kvar?????) till i denna kyla. Dagarna är varma om man befinner sig i solen. Nätterna är kalla. I natt frös jag bara pyttelite. Och då hade jag underställ, två par byxor, två par tröjor, två par sockor, mössa, sjal. Ja, och så två ullfiltar och ett jättetjockt vintertäcke. Man tinar liksom aldrig. Och det är asjobbigt. Framförallt när man legat i feber hela veckan. Man känner sig lite bättre. Sedan inser man att man fryser, och vips, så är febern tillbaka. 

Jag hoppas att ni alla har så mycket julkänslor att ni känner er som en gryta med seg kola som håller på att koka över. Och så hoppas att ni sparar lite seg kola till det att jag kommer hem. Och lussebullar. Åååhh.. lussebullar. Nu skriver jag om någonting annat...

...

Eh. Nej. Jag vill bara ha jul.

En vecka kvar till jul, två veckor kvar till nyårsafton, tre veckor kvar tills jag kommer hem!

Och inte ett dugg snöigt eller juligt så som man tänker sig att det ska vara. Känner inte doften av jul någonstans. Ser inga julskyltningar och hör inga julsånger. Men det hänger fyra kulor i snöre i mitt fönster och två julvykort på Mamma Mu sitter uppklistrade. Det är så nära jag kan komma för tillfället. Och det duger faktiskt rätt så bra för stunden. Jag får ju inte det jag missar uppkört och ingnott i ansiktet precis. Så jag saknar det inte alltför mycket. Det svider bara lite i hjärtat när det skrivs på facebook eller via chatt eller mejl om julstök. Men bara lite.

Mina favoritstunder här är nog, kanske lite otippat, tuc tuc-färderna till och från Banjara Basti. Det är så mysigt att få svepa fram genom landskapet och staden och se när Indien vaknar. Eller eftermiddagsljuset som lyser genom slaget gräs upplassat till bredden på en traktor. Eller en kamelförare som avslappnad sitter och drömmer sig bort på flaket bakom sin kamel i middagssolen. Indien är ganska mysig. Indien är smutsig men ändå mycket noggrann. Till exempel slänger Indien en jävla massa skräp på gatan, men sopar ändå sen egen yta framför huset mycket ordentligt.

Just det, igår kom det två män hit i en tuc tuc. De kom från grannbyn och åkte hit bara för att de hade hört att det skulle finnas vita här. De kom in och ville se. Madan sa att de får titta på oss i Banjara Basti om de ville titta på oss. Det här är ju inget zoo. Trots att man kan misstänka det eftersom jag har tagit min tillflykt hit.

Oj. Vad långt det blev. Jag som inte hade någonting att skriva.
Nu ska jag sluta skriva inte någonting.
Nu.