Från det ena...
Kategori: Trams
Jag dog inte på flygplanet hem från Indien. Tyvärr alltså. Det kan hända att jag fortfarande dyker upp här en gång om året (-isch) och berättar om mitt fartfyllda och intressanta liv. Ni får stå ut. Eller helt enkelt skita i det. Går ju faktiskt också.
I morse vaknade jag okristligt tidigt av att ett barn som, på bred östgötska, skrek utanför mitt fönster: "Pappa, den kör in i trää-det!" angående vår automatiska gräsklippare. Hur är detta möjligt? Jag trodde man bodde på landet för att slippa sådant? Den byggnad som ligger närmast mina föräldrars hus är, typ, 200 meter bort och är en gammal lada som inte används. Närmaste bebodda hus ligger kanske dubbelt så långt bort och deras barn skulle (tack och lov) aldrig springa runt lösa på vår tomt sådär hur som helst.
Med okristligt tidigt menar jag halv elva. Jag har jobbat natt, och mitt dygn är lika fucked-up som jag är.
Nu har jag precis kommit hem från ett bröllop! Åh, så fint det var! Tack till det fantastiska brudparet som gifte sig och tack till alla som hade underbara tal!
Med okristligt tidigt menar jag halv elva. Jag har jobbat natt, och mitt dygn är lika fucked-up som jag är.
Nu har jag precis kommit hem från ett bröllop! Åh, så fint det var! Tack till det fantastiska brudparet som gifte sig och tack till alla som hade underbara tal!
Detta inlägg kanske blir konstigt. Det har att göra med att jag skrev det första efter det att jag ville köra in ett barns huvud i närmaste träd ("Pappa, han slogs in i trää-det"), men aldrig postade det, och det senare nu. Och just nu är jag inte så sammanhängande. Alls.
Sova. Helt klart.
God natt!
Sova. Helt klart.
God natt!
