irtsa

Och inte ett dugg snöigt eller juligt så som man tänker sig att det ska vara. Känner inte doften av jul någonstans. Ser inga julskyltningar och hör inga julsånger. Men det hänger fyra kulor i snöre i mitt fönster och två julvykort på Mamma Mu sitter uppklistrade. Det är så nära jag kan komma för tillfället. Och det duger faktiskt rätt så bra för stunden. Jag får ju inte det jag missar uppkört och ingnott i ansiktet precis. Så jag saknar det inte alltför mycket. Det svider bara lite i hjärtat när det skrivs på facebook eller via chatt eller mejl om julstök. Men bara lite.

Mina favoritstunder här är nog, kanske lite otippat, tuc tuc-färderna till och från Banjara Basti. Det är så mysigt att få svepa fram genom landskapet och staden och se när Indien vaknar. Eller eftermiddagsljuset som lyser genom slaget gräs upplassat till bredden på en traktor. Eller en kamelförare som avslappnad sitter och drömmer sig bort på flaket bakom sin kamel i middagssolen. Indien är ganska mysig. Indien är smutsig men ändå mycket noggrann. Till exempel slänger Indien en jävla massa skräp på gatan, men sopar ändå sen egen yta framför huset mycket ordentligt.

Just det, igår kom det två män hit i en tuc tuc. De kom från grannbyn och åkte hit bara för att de hade hört att det skulle finnas vita här. De kom in och ville se. Madan sa att de får titta på oss i Banjara Basti om de ville titta på oss. Det här är ju inget zoo. Trots att man kan misstänka det eftersom jag har tagit min tillflykt hit.

Oj. Vad långt det blev. Jag som inte hade någonting att skriva.
Nu ska jag sluta skriva inte någonting.
Nu.