irtsa

Det här går så jävla käpprätt åt helvete. Det är som att sitta i en kundvagn (vill bara poängtera: de har inga bromsar) som i svagt lutande nedförsbacke är på väg till ett stup. Hur det känns? Ja, vad fan tror ni? Hur fint som helst såklart. Bäst att inte frångå mina rutiner och ändå försöka dra mitt bloggstrå till internetsstack.

Dagen: Upp tidigare för att hinna sätta mig ned med min partner och planera en redovisning in i minsta detalj. Ingenting åt slumpen, perfektion rakt igenom. ..typ. Hem, stressade, på med släpet, stressade, lämnade släpet, stressade, hämtade mitt dundertrevliga sällskap, köpte en vaniljbulle och ett wienerbröd, körde tillbaka, lugnare, packade på lilla V, körde lugnt, tryggt och behagligt vidare. Sen undrar jag om det var någonting som gick bra? Stolpade runt på en ATG-klinik några timmar, åkte butter därifrån och kom tillslut hem för ett långt samtal med mor och mitt dundertrevliga sällskap. Åkte för att jobba, ett bla, körde hem sällskapet med en fin måne.
På hemvägen brusade det i radion, så jag sökte efter kanal och då dök P2 upp. Hade stresskört på vägarna hela dagen (inte med släpet, såklart inte med släpet) men körde med klassisk musik nu långsamt fram med en stor gul måne och någon stjärna på kvällshimmlen. Lät mig köra i sisådär 40 km/h och tittade på löven som blåste över vägen med mängder med tankar. Inte löven. Jag. Kom hem, åt, pratade med chefen, tog en fransk våffla (! woho! de är klara!) och släpade mig in i duschen. Nu? Jag har prov imorgon. Har inte ens tittat på det. Varit på tog för mycket. I min skalle. Som ni vet tål den inte så mycket. Den får bara belastas kortare stunder. Och i små portioner. Inte mycket och allt på en gång. Då landar vi... ja. Här.

Outfit: Inget intressant.

Kändiskoll: Mycket intressant. HA! Knappast.

Tips: Le själva när livet ler mot er. Men ni får fan le snabbt. Det blir nog mest som ett ryck skulle jag tro.

Nu ska jag rycka i min filosofibok. Och ge min hjärna ryckningar. Det är inte så svårt. Bäst att...